Arambol, ankomsten

kiljano INDIEN 0 Kommentarer

Arambol, ankomsten

I Arambol flyter dagarna ihop och nu efter ett par dagar minns jag mest fragment. Som eftermiddagen den första dagen. Vi hittade snabbt till Magic Park och fortsatte på veganspåret nu när man kunde i Goa. Här spenderade drösar av hippies sina dagar i halvliggande position, smuttandes på hälsodrycker och knaprandes på vegansk morotskaka. I en del av inrättningen pågick paryoga och folk stod inlindade i dom mest intrikata former medans instruktören som bröt på vad som lät som hebreiska gav uppmanande utropp. Vi åt en härlig men dyr måltid och kände oss redan lite helade.
Magic Park Arambol

Från Magic Park vandrade vi ner mot havet, på vägen stötte vi på ett gäng ryssar som hade workshop i djempe, det var mycket kulturkrock på en gång med fjuniga och ryska djempespelandes rastahippies som lär sig spela västafrikansk djembe på en strand i den lilla före detta portuguisiska indiska delstaten Goa.

Under skymmningsstunden dök det upp yogautövare, jonglörer och andra gycklare. En lång sträcka brevid oss befolkades av hantverkare och hippies som sålde hattar, smycken och musikinstrument. Strax innan sju var det smockfullt på stranden och då började ett gäng spela trummor och det bildades en ring av gungades och hoppandes hippies, vi med. Det passerades runt mycket jointar och man kände dofter av hasch överallt. Vi gungade med lite i periferin tills den enkla trumrytmen blev lite för långtråkig för oss nyktra.

I Arambol hade jag ett par bekanta som det var kul att återse; Abbi som när han inte hyr ut motorcyklar i Manali (norra Indien) lever på att låta turister överföra musik och film till sina datorer och mediaspelare, tänk itunes fast i stället för en stor server så är det ett par dammiga hårddiskar inne i en trång butik med lysrör och flagnande färg på väggarna. En ganska ljusskygg affärside som nog bara funkar i en lite sömnig strandstad i Indien. En annan kille är Raj, eller Dylan som han har kommit att kallas och som också är namnet på han cafe. Han stoltserar med att han har Arambols ända espressomaskin och det är en gammal härlig antikvitet som ser ut som ett förkromat mikroskåp. Nu är han nog inte längre den ända med riktigt kaffe för dom flesta har investerat i någon form av kaffeapparat och det stoltserar man gärna med i form av stora blockbokstäver här och där ”REAL COFFE” eller något annat, typ caffe latte eller espresso, men gärna med lite stavfel. Dylans ställe har bytt plats för tredje gången och nu var det rätt svårt att hitta rätt. Väl framme så hittar vi två barnfamiljer som äter gröt och en tysk med någon form av psykisk sjukdom för han skriker åt alla och verkar vara sur men ändå lite intressant. Först är han förbannad på det varma kaffet, sen skriker han i telefonen och sen blir han sur på allt damm. Jag vet inte om det är den tidiga morgonen men vår beställning tar sjukt lång tid, över en timme. Innan vi går tar vi en sista titt på min kusin Bellas tavla som hänger bakom kassan, den föreställer Bob Dylan i en kaffekopp med slogan ”you’ve got to serve somebody”.

En annan dag hyrde vi en sliten gammal scooter och gav oss iväg på äventyr. Vi åkte norrut från Arambol. Vinden kändes härlig i håret och kylde ner våra överhettade kroppar, med Dorotheas armar runt min midja zikzakade vi förbi hål i marken och kobajs, samtidigt som jag koncentrerade mig maximalt på mötande trafik, för här gäller verkligen devisen ”störst går först” dessutom är det vänstertrafik och man delar den lilla vägen med allt ifrån kossor, försäljare och små barn. Vi tog den lilla gratisfärjan över floden som markerar statsgränsen mellan Goa och Maharashtra. Det är en gratisfärja mellan Querim och Terekhol, ett par kilometer innan den är ett stort brobygge nära att fullbordas och när bron står klar kommer nog Goas turismindustri rinna över lite till södra Maharashtra. Vi är på väg till vad som kallas för paradise beach, 10km fågelvägen norr om Arambol. Vi åker igenom ett område med stora dagbrott och skyltar med texten Tata Metaliks, stora lastbilar passerar oss och röd aska blåser i vinden. Tjugo minuter senare kommer vi fram till en liten skog strax innan stranden, Dorothea rider en kamel ner till vattnet och jag letar efter parkering. Stranden är nästan tom och ser ut att vara väldigt lång. Ett tiotal palmhyddor har rests och vi blir erbjudna att stanna i en för 400 rupies. Det är så tomt på folk att vi bara lämnar våra grejer och springer ut i vattnet. En mamma med sin lilla pojke kommer, ungen får krypa ensam på stranden och jag fotar ett par fina bilder. Vi träffar en turkisk tjej som stod och sålde leggins med fina tryck i Arpora, hon och hennes gäng har sovit på stranden i Arambol och ikväll ska dom sova på den här stranden.

Jag rullar ner moppen på stranden genom den tjocka sanden och vi kör i vattenbrynet. Det är tomt och härligt. En bit bort stannar vi brevid ett gäng fiskebåtar, där ligger stå stora ormar i vattenbryningen, ena är överkörd och den andra har inte mycket energi kvar. Jag vågar röra svansen och han sprätter till lite slött. Vi åker vidare, flera kilometer på den hårda stranden. Här och där ligger ett par ensamma turister, vi vinkar till två nakna killar som ligger med rumpan bar i vattnet. Dom skrattar. Till slut kommer vi till en liten flodmynning som vi inte kommer över. Här har det samlats en klunga ryssar, dom ser nästan ut att komma från Mad Max men är lite för rödrosiga i hyn. Här möts flodvattnet under eftermiddagen med det stigande tidvattnet och en sandtunga har bildats, på ena sidan ser det djupt ut. Jag dyker i men skrapar upp underarmen och ena handen mot vassa stenar. Det blöder lite men det är ingen fara. En stakars glassförsäljare har tagit sig hela vägen hit bort och han lyckas inte kränga en enda glasspinne. Vi vänder tillbaka. Vi drar upp scootern och ställer den mot ett träd brevid några försäljare, jag köper en omelett och Dorothea tar en kokosnöt, helt plötsligt säger det smäll och en ryss har kört på min moppe, han har tvingat sin moppe upp ur sanden och den har skenat iväg så fort den har fått fotfäste och farit iväg rakt emot min. Stor tumult uppstår och alla indiska försäljare kommer för att inspektera. Det övergår i disskussion. Jag vill inte bli betalningsskyldig och han är ledsen. Fler ryssar höga och fulla tillkommer, den sotiga majsförsäljaren är på min sida och tycker att jag ska be om ett par tusen rupies för säkerhets skull. Inspektionen pågår, jag ser att det finns stora repor på skärmarna men hejdar mig och kommer på att jag tog bilder på moppen när jag hyrde den. Just för att om det skulle uppstå en disskussion så skulle jag veta vilket skick den var i från början. Det verkar som om dom flesta repor var där tidigare. En storbystad solbränd ryska kommer fram och muttrar något om bra kontakter med mekaniker, inge problem osv. Han som körde på verkar uppriktigt ledsen men jag säger att den nog inte har hänt något. Jag tar hans namn och hotellnamn sen säger jag att dom kan sticka, jag käkar upp min kalla omelett och tumultet lägger sig. Alla försäljare vinkar av oss och önskar oss lycka till när vi sticker. Moppeuthyraren märker ingen skilnad och blir glad när jag säger att jag tror att jag åkt på samma moppe tidigare, den hade också texten Sunila på styret, han säger att alla hans moppar har fått det namnet efter hans dotter och viftar bort mot en skrothög med gamla scootrar. Dom håller bara ett par år säger han alla utlänningar kör så oförsiktigt. Vi lämnar honom och jag tänker på hans dotters stora glada ögon och hoppas att jag inte har gått minus på karmakontot.

Bilden på Flickr

Kommentera