Bye, bye Goa

kiljano INDIEN 0 Kommentarer

Bye, bye Goa

Alla takfläktar har något slags missljud, det tuggas eller fräser, rispar och klånkar, här i Arambol är vår takfläkt inget undantag. Jag prövar mig igenom fläktens olika lägen, det är en balansgång mellan minst oljud och mest svalkande vind under denna tropiska hetta.

Vår frukost intas på ”Dreamcafe: crepes and cofee”. Förmodligen Goas mest ambitiösa micro cafe, ett tvåvånings-hål-i-väggen. Den italienska ägaren har skapat en egen androidapp som fungerar som en bong och kassa. Jag studerar hur dom tre indiska kvinnorna använder den gamla androidplattan, inget lämnas åt slumpen. Det är imponerande. Annars är det vanligaste att servitörerna bara tar ens order muntligt, men då blir det också minst ett fel av fem möjliga.

Samtidigt som jag förundras över servitrisens effektivitet sätter sig tre halvnakna killar vid vårt bord. Ett par dreads hänger i nacken och solblekta tatueringar pryder överarmarna. Helt ogenerat tar dom upp en stor chillum, i form av en cylinderformad träpipa, mekar lite med sitt hasch sen bolmar dom på bland cafegäster och cafepersonal. Likt varanasis sadhus, för dom pipan mot pannan efter varje bloss och låter ett ”boom” chippas ut ur mingipan. Den här scenen är inte ovanlig men lite obekväm. Överallt på cafeer och stränder sitter västerlänningar och blazar.

Cafeägarna riskerar dryga böter och kanske fängelse om polisen skulle dyka upp, fast med lite muta, bakshish så kanske man klarar sig ur även den mest pikanta situation som skulle kunna uppstå. Om man som svensk tillbaka i Svedala skulle bli tvungen att pissa gör man rätt i att ”köra en Kleerup”alltså säga ”jag blev bjuden på tårta” eller snarare: ”jag satt på ett kafe i goa”.

Efter att vi packat ihop våra grejer på hotellrummet så tar vi en sista tur ner till vattnet. Strax bredvid vårt hotell ligger en sopptipp som vi tidigare missat men nu i den gassande hettan slås vi av stanken. I hettan har föruttningsprocessen påskyndats och nu är det ett paradis för insekter och andra djur. Det är tyvärr ofta man snubblar på dom här mindre soptipparna på ödetomter eller bakom stenar och i naturliga gropar. Återvinningskulturen är en något okänt här och den vuxna generationen är nog den första som sett plastflaskor och chipspåsar. Tidigare packade man in varorna i palmblad och diskade upp glasflaskor.

Arambol, GoaNu har framtiden överraskat Goa och den indiska landsbygden. I Dehli och Mumbai finns privata industrier som kan göra vinst av skräpet så där finns en liten form av återvinning, men i Goa verkar det vara på väg mot en mindre katastrof. Jag menar inte att vi turister är oskyldiga men under dagarna i goa har jag vid två olika tillfällen sett hur halvfulla indier kastat sina tomma ölflaskor ut i naturen, ena gången hörde jag krashet eftersom jag stod nära, den andra såg jag det bara eftersom jag låg och guppade i vattenbryningen.

Den sista lilla stunden på stranden, som skulle bli avkoppling och relax blev inte som vi tänkt oss, två bleka ryska damer har lockat till sig en mindre arme av strandförsäljare och en del hittar oss. Man blir tvungen att sägs nej tack varannan minut och bestämt be om att dom inte använder våra handdukar för att sprida ut armband och annat krimskrams. En del tiggande barn kommer också, vi försöker undvika att ge pengar till små söta barn, de få rupies som dom lyckas få ihop på en dag tar pappan eller mamman snabbt ifrån dom och dom stackars barnen tvingas tigga så länge dom ser små och söta ut. Det finns bättre sätt att hjälpa till om man vill, NGO’s som hjälper fattiga barn och familjer kan bättre ta vara på pengarna till sjukvård och utbildning.

Till slut blir relaxen mest en kamp om att få vara i fred från försäljare och tiggare samt den jobbiga vinden med sand och dam som blåser hårt över stranden. Jag beställer en pizza som kommer efter 35 minuter, då är det bara 10 minuter kvar till vår avtalade tid med taxin som ska ta oss till Margao, Goas järnvägsknutpunkt. Det känns alldeles rätt att sticka från Goa nu.

På vägen stannar vi till på Anjunas flea market men konstaterar att det bara är samma krimskrams som säljs överallt men i större stånd, det enda begagnade jag hittar är en zippo som jag lägger ett skambud på, säljaren blir sur och drar tändaren ur min hand och slänger den i backen, inget prut här inte. Vi köper den förmodligen dyraste lilla bakelsen i hela indien av en skrikande indisk skönhet som mitt i försäljningen hejdar sig för att hyscha åt en flöjtspelande man med en utklädd kossa. Anjuna var ingen höjdare, mest ryssar och kitsch.

Ryssarna i Goa är en historia i sig. För dom är många, rödbrända, rubelspenderande semesterprissar. Dom har tagit över all affärsverksamhet på vissa orter, restauranger, hotell, taxis till och med prostitution. Vi blir ofta tagna för att vara ryssar och överallt översätts skyltar alltmer till ryska, förut var det till hebreiska.

I taxin talar vi om olika bilmärken och den kristna helgedomen Vailankanni, söder om Pondicherry på östkusten. Dit reser varje år i september tiotusental kristna pilgrimmer för att fira de mirakel som sägs ha skett där. En historia beskriver en båt som nästan förliser i en storm, men som mirakulöst klarade sig i land vid Vailankanni, sjömännen reste sedan en kyrka på platsen.

Framme i Margao åker vi förbi en mystisk bro men med spår undertill. Vi får höra att dom hade långt gångna planer på en spårvagn här, en så kallad Sky buss som hänger i spåret under bron. Lite science fiction tycker jag och undrar varför den idag ser helt öde ut, då berättar man att på premiärturen gick något väldigt snett och själva ingenjören som hade skapat hela sky bussen omkom när vagnen åkte för snabbt i en kurva. Nu står hela skapelsen stilla och förfaller det ser mycket mystiskt ut.

Vi tar in på hotellet med den största neonskylten och får AC av misstag. Jag njuter att den 15° kalla luften. Vi sover för första gången på länge med lakan och täcken men förundras över att alla indiska badrum är byggda på det sättet att om man duschar blir hela golvet blött och vattnet måste ta den längsta vägen över golvet innan det rinner ner i avloppet. Har man väl duschat får man gå på toa barfota resten av kvällen. Den entreprenör som lyckas sälja in duschdrapperier eller golvskrapor till den indiska massan kommer kamma hem stort.

I morgonbitti tar vi tåget till Hampi.

(Bildmontaget ovan är taget med min mobil)

Spara

Kommentera