Hampi

kiljano INDIEN 0 Kommentarer

Hampi

Vi anländer till Hampi vid eftermiddagen. Resan från tågstationen vid Hospet går via en dammig grusväg i hetta. Rikshawföraren har med sig en kamrat, han hoppade på någonstans i början och vi misstänker att han kommer försöka visa oss något hotell och ta halva kostnaden i kommision. Vi sticker från hans tjat så fort vi kommet fram till Hampi Bazaar.

Vi vandrar omkring i en sunkig by med envåningshus och människor överallt som vill sälja saker till oss eller som vill att vi ska pröva deras boende.
Vi bestämmer efter en stund att lonely planet nog hade rätt när dom skriver att dom flesta väljer att bo på andra sidan Tungabadra.

Vi korsar den grunda floden med en liten metallbåt, fullastad med moppar och folk. Vi hittar snabbt ett trevligt litet ställe, vi är dock inte ensamma i det skitiga rummet, här finns redan tre grodor, fimpar, gamla rakhyvlar och mängder utav myggor. Itanför hänger en härlig hängmatta. Liggandes i hängmattan inleder vi ett långt trevlig samtal med två ryssar från st petersburg, boende i Amsterdam. Vi talar om perestroikan, kapitalism, Kuba, musik och lurandes indier. Vi byter emails och lovar att hålla kontakten.

På morgonen träffar vi ytterliggare tre svenskar på långresa, dom är från småstad utanför västerås, surahammar. Vi byter erfaranheter om bla munnar dit vi ska härnäst. Med en mörbultad stackars hyrmoppe tar vi oss över grus och sten runt hampi. Vi kör en lång tur runt baksidan med lite olika stopp. Det känns härligt med vinden i håret när vi åker förbi risfält och jättestenblock som är utspridda i landskapet. Vi besöker ett tempel uppe på ett berg och studerar hur indiska byråkrater reder ut parkeringskaos när 40 4hjulsdrivna suvar som står spridda över kullen, alla ska sticka samtidigt. Landskapet är speltakulärt. det påminner inte om något vi sett tidigare. Vid anegundi tar vi en liten färja över till hampi sidan.

Vi kör omkring i tempelområdet och svettas i solskenet, till sist bestämmer vi oss för att leta upp vattenfallet en del har tipsat om.
En bit avsides från byn inne i bananplantagen kan man parkera moppen, sen navigerar man mellan stenar, små bäckar och djungel ut på ett öppet stenområde. Här får man hoppa och klättra medan man emellanåt hör forsen under sig bland stenblocken. Till slut bestämmer vi att vi hittat ett tillräckligt fint ställe, vi lägger oss ner i den lilla forsen och låter vattnet kyla av oss.

Ett äldre par från Jordan har hamnat fel och skriker till oss från andra sidan ån, dom vill komma till oss och undrar vart vi gått över. Jag säger åt dom att det finns gott om ställen att ta sig över på men dom är gamla och rör sig långsamt, i stället så doppar sig damen i vattnet där dom står och vi får lova att vi ska hjälpa dom tillbaka till stigen.

Det finns gott om indier i området och alla vill att man ska betala för att bli guidade genom stenlandskapet och fram till vattenfallet, men det går utmärkt själv om man har lite erfarenhet och är lite modig men en del pojkar kör fula knep och försöker avsiktligt få turisterna på villovägar bara för att man sedan ska bli tvungen att betala dom för att guidas tillbaka.
Jag använde telefonen och la upp hela stigen dit, den var bra att ha när vi skulle tillbaka. Vi hjälper det stackars pensionerade hippieparet från Jordan och ser till att dom får en rickshaw tillbaka till byn, där den sista båten över Tungabadra går vid 18-tiden. Även vi får lite bråttom på slutet. Båtmännen är stressade för av någon obegriplig anledning får man inte åka över ån efter 18, det ser polisen till.

Av ytterliggare ett par superblonda svenskar får vi ett nytt tips om en bro man kan hoppa ifrån ner i en dam med rent vatten, dom visar på min karta på telefonen, det får vi lämna till morgondagen. Under dagen har vi bytt hotell till det mycket rena och välskötta ”Hema” där dom faktiskt både byter lakan och tvättar toaletten mellan besökare, dessutom har inte den obligatoriska takfläkten inte något galet missljud som på den del andra ställen. Det är förmodligen det trevligaste hotellrummet under resan så här långt och det kostar 650 inr, ca 80kr. ( det kommer tyvärr visa sig att även dom trevligaste hotellen kan ha dom otrevligaste ägarna).

Vi har ju redan varit lite sjuka och i den här byn får vi höra att många blir sjuka. Många, långa strömmavbrott gör att kyld mat tinas och fryser om vartannat, och redan tillagad mat blir snabbt en bakteriehärd i den otroliga hettan på emellanåt 35°C. Vi tar det säkra för det osäkra och äter bröd, samosas och ägg. Allt för att inte blir magsjuka igen.

På kvällen hamnar vi på ett litet men väbesökt hål i väggen där dom serverar indisk mat, våra vänner från Jordan är där och en till svenk Julian, bosatt i berlin. Han är skön och enkel med indisk lungi, typisk indisk skjorta men med en fet piercing mellan närborrarna. Han berättar att han sover på golvet i en restaurang en bit bort. Efter en stund sätter sig en fransk dam med oss, jag förolämpar henne milt genom att tro mig höra att hon var i Indien ”fifty years ago” fast hon sagt ”fifteen years ago”, hon svarar på en knöglig spansk-franska ”es imposible, another life maby…” Men jag misstänker att hon visst levde för femtio år sen. På natten sover vi gott på vårt nya rum och låter inte väckarklockan sparka upp oss i gryningen som först var tanken.

På morgonen äter vi frukost med ett svenskt/skottskt par som berättar en fantastisk historia om hur dom kom att bosätta sig på Kinnekulle. Dom hade till sist lyckats sälja sitt nyköpa hus på österlen som hade visat sig vara helt fel för dom och som av en slump knackade dom på vid det där drömhuset som dom hade sett ett par år tidigare upp på Kinnekulle, trots att det var kväll och dom egentligen kände att det var för sent för ett besök. Personen som öppnade berättade att han nästa morgon skulle lägga ut huset på nätet till försäljning och på stående fot bytte huset ägare.

Från att några dagar tidigare varit fast med ett svårsålt hus och turen att hitta just den rätta köparen och sedan inom kort komma att bli ägare av deras drömmars hus, bara för att dom vågade knacka på trots den sena timmen. Det var en fin historia. Vi skall garanterat åka till Kinnekulle och spana i huset. Dom håller tydligen på med att starta en trädgårdsbutik, vi lovar att lägga det på minnet och att leta upp dom i sommar.

Bilden på Flickr

Kommentera