Svenska Emelie Sundins långvandring på Nya Zealand.

kiljano LÅNGVANDRING 1 Kommentar

TE ARAROA – den långa vandringsleden. te-araroa-map

Den här spännande vandringsleden har jag haft ögonen på i två år. Det började med att bloggaren Cockie som jag följer: Made in England, efter att ha vandrat hela ”Continental divide scenic trail” även tog sig an den nyinvigda Nya Zealändska Te Araroa (se länken för vandringsledens officiella och föredömligt informativa hemsida). Sedan dess har jag läst det mesta som finns att tillgå angående vandringsleden på nätet.

Nu i vintras medan vi har latat oss i hängmattor på indiska stränder har svenska Emelie Sundin precis blivit klar med den 3.000 km långa vandringsleden. Man har sedan 8:de Januari kunnat följa hennes framsteg på radioprogrammet ”Verkligheten i P3”. Så här presenteras programmen på sveriges radios hemsida:

Emelie Sundin sålde allt hon ägde och stack till Nya Zealand. Där ska hon vandra i 300 mil och hitta sig själv.

-Det är något man bara ska göra, en av västerlandets moderna ritualer. Den Stora Resan, med målet att hitta sig själv.

21-åriga Emelie Sundin från Uppsala har gjort det många bara drömmer om. Hon har tömt sitt flickrum, sålt allt på torget för en spänn och stuckit till Nya Zeeland. Nu vandrar hon en led från ena ändan av landet till den andra, 300 mil och fem månader innan hon är framme. I Verkligheten ska vi följa Emelie etappvis utmed vandringen. Kommer hon att hitta sig själv? Och vad kommer hända på vägen?

Varje program är runt 15 minuter och består av en telefonintervju mellan Emelie och reportern Gustav Asplund. Här under ligger alla program uppradade för lyssning eller nedladdning (högerklicka på länken och välj ”spara som”). Min egen ödmjuka åsikt om radioprogrammen delar jag med mig längst ner i inlägget.

Avsnitt 1:
– I första etappen hamnar Emelie hos ett lesbiskt kollektiv bland molnen, hittar en attraktiv skogskompis och vandrar på en 90 km lång strand.

Avsnitt 2:
– Vad är det som händer egentligen mellan Will och Emelie i den röda kanoten på floden? Varför har de nu gått skilda vägar? Hör det andra avsnittet i Emelies långa vandring, om kaninkiss i armhålan, vandringsfusk och längtan efter hjälplöshet.

Avsnitt 3:
– I tredje avsnittet av Emelies långa vandring står hon inför sin största utmaning hittills. Nu är det slut på glidarlivet. Nu ska hon ner i skiten – och upp i molnen.

Avsnitt 4:
– Lifta med en kniv i bakfickan, mötet med Jehovas Vittnen i cannabisskogen och det stora traktormisstaget. Allt i fjärde avsnittet av Emelies långa vandring.

Avsnitt 5:
– När Emelie nådde södra ön gjorde hon en deal med sin vandringskompis: att ta sig de resterande 1000 kilometrarna till fots. För första gången i sitt liv ska hon slutföra något hon påbörjat.

Avsnitt 6:
– Pungråttor på taket, mardrömmar efter en stulen kaka och polisen har varit efter henne. Efter 2600 kilometer börjar Emelie närma sig slutet på vandringsleden på Nya Zealand. Den sista snutten på ”bara” 700 kilometer ska hon gå helt själv. Kommer hon som troligen första svensk greja det? Kommer hon hitta sig själv?

Avsnitt 7:
– I Verkligheten ikväll når hon slutmålet. Det har tagit 136 dagar. Hur är det att nå det mål man kämpat för så länge? Och har Emelie hittat sig själv?

 

Tyvärr vart jag mindre berörd av dessa fåniga radiointervjuer än vad jag hade hoppats. Den här otroliga bedriften hade alla möjligheter att presenteras i ett spännande radioprogram med mängder av infallsvinklar och framför allt berättelser om naturen och Emelies upplevelse av platserna hon vandrat igenom. Dom första programmen består mycket av typiska enligt ”p3 anda” tramsiga och relationsinriktade a-la ”sex och samlevnad” snack, med mest fokus på dom små och ibland flyktiga mötena.

Reportern Gustav Asplund verkar inte ha några gemensamma beröringspunkter med Emelie och har förmodligen inte särskilt mycket erfarenhet av friluftsliv eller vandring för hans frågor är banala och löjliga som ”hur luktar du under armarna” och ”hånglade ni, knullade ni” det sista syftar på vandringspartnern Will. Jag tycker att Emelie blir förminskad och reportern söker smaskiga intima detaljer, istället för att hjälpa till med att förmedla upplevelsen av att vara ensam i vildmarken. Som tur är lyckas Emelie emellanåt att vända samtalet och ber även flera gånger reportern att ställa relevanta frågor, som den gången hon säger ”fråga om jag har varit nära att dö någon gång”.  Upplägget på varje episod är utformat med löjliga frågor som tex den här: ”vad kommer hända i kanoten?”. Programmen blir lite bättre från fjärde och frammåt, ju mer av Emelies egna ljudupptagningar vi får höra desstå bättre blir det, tyvärr upptas ändå dom första 5 minuterna av programmen, av en lång resumé innan det 10 minuter långa riktiga programmet börjar. Förmodligen hade Emelie kunnat gjort ett bättre program helt själv, där hon bara fick prata av sig och berätta om sina upplevelser själv utan reporterns ständiga vinkling och sök efter konflikter och snuskiga detaljer. Jag sörjer att jag faktiskt går miste om ett sådant program…Snyft… Jag hoppas hon skriver en bok eller lägger ut lite bilder på nätet. Om ni har några andra åsikter så dela gärna med er.

Kommentarer 1

  1. Adam

    Helt enig med dig gællande reportern. Jag blev helt betatt av hennes berættelse o hade gærna læst/hørt mer om hennes resa.

Kommentera