Kvikkjokk kallar

kiljano KUNGSLEDEN 1 Kommentar

10:e Juli – Tjäurakåtan till Faleshokha nöra Parka.

Tältet är varmt när jag vaknar och det är ovanligt. Solen är uppe sedan ett par timmar och ena sidan av tältet avger värme likt ett element. Jag gör iordning min frukost i absiden utan av gå ut i blåsten. Jorge meddelar genom tältväven att han varit upp redan en timme eller så och att han startar i förväg. Jag blir också klar snabbt och tvättar underkläder medan Nora kryper omkring i sitt tält. Vi ger oss av strax.
Det blåser kraftigt och vinden hugger tag i väskan så man måste hålla i sig för att inte bli omkullslagen. Vi vandrar mellan stenbumlingar och små vattendrag. Dessutom passerar vi en vad jag tycker liknar kolmilarkoja. Någon slags permanent kåta. Sedan bär det utför. Alltmedans vi har ett stort panorama framför oss av berg och långt nere i en vik ligger Västerfjäll. En samling hus som ser väldigt trevligt ut. Nora och jag talar om familj och barn. Vi träffade dagen innan en man på vandring med sin son. jag blev rörd. Precis sånt tänker jag göra en dag med mitt eller mina barn. Efter ett tag stöter vi ihop med Jorge. Han har däckat vid en skogadunge. Brevid honom står en kvarlämnad campingstol. Skönt, den tar jag!
Vid ungefär hälften av planerad dagssträcka går en liten bro över en paradisliknande fors. Små kristallklara vattensamlingar med sandbotten bryts av med forsande vatten här och där. Jag plaskar omkring i det kalla vattnet, Nora gör likadant men bakom ett par stenar. Jorge medger att han är gruppens lortgris och sitter och lapar sol. Vinden är kylig och vi sätter oss bakom en stenväg för att inta vår lunch. Ostmacka och Kaviarmacka. Ingen anledning att snåla när vi är så nära Kvikkjokk.

På eftermiddagen förvirrar vi oss iväg från stigen. Vi vandrar ut i en sankmark och jag ser att min gps-rutt är likadan. På någotvis hamnar vi ännu längre ifrån leden och en viss oro anas i sällskapets tonläge. Mellan oss och där vi tror att leden gå är ett stängsel uppsatt. Till slut ger vi upp den lilla stigen vi hittar och på lämpligt ställe kryper vi under stängslet. Vi navigerar över stock och sten. Nora är rätt trött och ser inte så förtjust ut. Den kalla vinden är nu kallare än någonsin och solen är sedan länge döljd bakom stora moln.

Efter ett tag ser jag en märkligt stående sten som helt klart måste vara en markering och jag kämpar mig över det sista våta buskarna. Visst, nu är tillbaka där vi ska vara. Här finns det även en jokk och plant underlag så vi bestämmer oss för att slå läger.

Lika mycket vind som natten innan gör att vi alla noga observerar riktningen som vinden för lövet Jorge kastar upp i luften. Tälten står nu uppradade brevid varandra och i tystnad lagar vi mat, var person i var tält. Men dessförinnan har Jorge och Nora förstärkt sina tältdukar med stenbumlingar längs sidorna. Mitt i detta vidunderliga landskap, utsatta för vädret makter befinner vi oss. Tankar om vår existens här på jorden passerar i olika former. Jag har låtit bli skönlitteraturen en stund och lyssnar nu på en föreläsningsbok om ”Big History” och bland tidslinjer och jämnförelser är det en liknelse som faller mig i smak. Det är Bhudda som talar till sina lärjungar. ”Föreställ dig ett stenblock, en kilometer lång, en kilometer bred och en kilometer hög. Den är absolut slät till ytan utan tillstymmelse till sprickor eller skavanker. Vid slutet av varje århundrade kommer en man och putsar en yta på stenen med tygstycke av siden, en gång. Föreställ dig den tid som det tar för hela stenblocket att nötas ner till damm. Den tiden skulle passera snabbare än en Kalpa, och Världen har funnits många hundra, även tusen Kalpas.
Vilket hisnande perspektiv. Nu verkar dock inte detta vara vetenskapligt korrekt men nog fungerar det för att illustrera något som pågått väldigt länge.

11:e Juli – Faleshokha nära Parka – Kvikkjokk

Vi är för första gången faktiskt uppe redan vid 7. Som flera av de senaste dagarna blåser det fruktansvärt. Vi pysslar med vårat var för sig. Jag lagar min frukost liggandes i sovsäcken och köket brinnandes i absiden.

Väl ute rör sig leden sakta uppför Goabdsbakke där den stiger och stiger tills man hamnar på en platå. Bakom en jordhög rastar vi och njuter av sol och myggfri horisont. En bit bortanför oss ser vi en mörk skepnad som rör sig, vad vi tycker ser ut som på en annan led. Vi tror ett tag att vi ska mötas med figuren försvinner.
Vid Tsielekjokkstugan rastar vi pånytt och dödar bromsar som tar sikte på oss i den hårda vinden. Jag besöker dasset som känns dom det ska flyga iväg, allt skakar och vinglar, under besöket flyger dörren upp och jag får en trevlig utsikt forsen Tsielekjokks.

Nu har vi fått upp tempot och går snabbt under ett par timmar, uppför med svag lutning passar mig bäst. Det går undan och kilometerna flyger. Men sen tar det stopp. Det börjar med lite få backiga partier där man i tvära kast får gå upp sen ner och emellanåt ser man skymten av sjön som är målet. Jag tror att vi är nära så jag tillåter mig inte ta en rast. Dessutom är solen varm, myggorna törstiga och bromsarna allmänt vidriga. Men vi är långt ifrån framme. Min fötter värker av den långa nedstigningen som aldrig tycks sluta. Jag känner hur skelettet trycker mot trampdynorna och hur det blir mer och mer ömt för varje steg.
Jag tror att detta är den enda riktigt jobbiga i stunden fram tills nu, och nu gör det ont. Jag har märkt en annan krypande ömmhet i min högra fot, på
hälsenan. När jag äntligen ser vattnet så blir jag så glad.
I en liten bod nära vattnet säger en tjej till oss att vi ska skynda oss ner till bryggan. Hon har precis haft kontakt med båtföraren som sitter ute och är på väg att sticka.
Det visar sig att hon var den mörka skepnaden på platån tidigare samma dag. Hon hade likt vi gått vilse dagen innan och gått längs med stängslet hela vägen till Parka, därför såg det ut som om hon en stund gick emot oss.
Vi blir öppenhjärtliga med varandra direkt och efter en minut vet jag att hon är en kollektivboende, dumpsterdykande, ingenjör från Malmö som jobbar i Köpenhamn och dejtar personer som kallar sig för ”hen”. Hon går en stor del av kungsleden själv och bär inget kök, istället käkar hon choklad och energidryck. Enligt dieten som skapades av ”snömannen” han som överlevde 60 dagar i sin bil.

Båtföraren Björn frågar om vi ska med och kolla om det kommer några från Pajelantaleden där han hämtar folk på regelbundna tider. Sedan 84 kan man inte gå till Kvikkjokk längre för vattnet har skurit isär en del av marken och nu får man åka båt. Vi hakar på. Det blir en båtresa genom kanaler, floder och till en stor lagun. Det är spektakulärt. Allt med mäktiga berg som kuliss.

Jag tar in på vandrarhemmet där jag senare samtalar med det norska paret jag redan skrivit om på bloggen. I bastun är det bara jag och den intensiva ingenjörskan från Malmö, jag fördjupar mig ytterligare i hennes liv som hon så gärna delar med sig historier från.
På mitt rum finner jag smålängingen från patentverket liggandes med sin padda på ena sängen. Vi snackar en stund och är båda glada lver att ha hunnit så långt. Han e trevlig. Den andra karln på rummet visar sig vara en orienteringsbesatt borlängebo som rest till Kvikkjokk för rekognocera inför en kombinerad kanot och löporientering senare i Juli. Självklart måsta jag fråga honom om han var i Skattungbyn i fjol. Japp, det var han. Vi skrattade och tillsammans med Malmöbaserade ingenjörskan roade vi oss i lobbyn till småtimmarna.

12:e Juli – Kvikkjokk – Pårtestugan.
Jag vaknar med en nyformulerad tanke i huvudet. Jag ska stanna en dag till och låta dom andra gå före mig. Jag behöver vila mina ömmande fötter och skulle vilja skriva klart en del om dagarna från förra veckan. Jag har missat frukosten och bestämmer mig för att kompensera med burgare till lunch på det blir bara Kaffe tills dess. I från rummets fönster ser jag den nakna ingejörskan som torkar sig utanför bastun, jag knackar på rutan och vinkar åt henne. Hon påminner om typ tre andra tjejer jag känner fast med alla deras personligheter tillsammans.
Jorge har sovit i rummet också. Han ändrade sig under kvällen och satt uppe sist av alla och lagade ett hål i hans tältduk. Nu är han på väg till Nora som förmodligen lunchar i det gemensamma köket.
Jag säger att jag ska tänka på hur jag vill göra under dom närmaste timmarna.

När vi står och packar våra prylar på rummet får Jorge ett samtal, Daniel och Susan har anlänt.
Vi möts med kramar och artighetsfraser i entren. Jorge får matpåfyllning för ca 9 dagar men min mat jag lämnat åt min bror lyser med sin frånvaro.
Jag bestämmer mig för att följa med och inte stanna kvar i Kvikkjokk. Något jag senare kommer att ångra.
Efter att kalasat på en stor burgare till lunch så bryter vi upp. Stämningen är god och jag känner mig prima. Mina steg är lätta och det går undan. Jag funderar på hur länge jag skulle kunna fortsätta med vandringen, kanske ska jag rentav köra på till Treriksröset?
Vi rastar vid en liten sjö där vi får snacka spanska för första gången med en grupp vandrare. Två har chilenskt påbrå och vandrar myggnät lver huvudet och med ryggor av märket Droite, som jag känner igen sen vår patagonienresa. Dom ser rätt färska ut tycker jag som snart börjar närma mig 30 milsstrecket. Efter att vi startat igen har vi snart passerat dom.
Vid fjällstugan Pårte är det mycket mygg och mörkt av den täta skogen. Jag föreslår att vi ska betala tältavgift för att kunna umgås lite i köket nu när vi har två nya med i gruppen. Jag blir nedröstad av dom av oss utan STF medlemsskap, 200:- för att tälta i anslutning till fjällstugan är rätt saftigt.
Nu kommer också den andra gruppen vi vandrat förbi, ingen av dom är medlem heller och alla klagar över priserna. Jag tycker dom är löjliga. I Sverige får man tälta överallt, det är väl bara att hitta en tältplats någon annanstan. Villet vi gör, den andra gruppen ser allmänt uppgiven ut och följer oss med blicken när vi börjar leta strax bortom viken där fjällstugan ligger. Vi hittar snabbt en plats, långt ifrån perfekt men när jag tänt en liten brasa och värmen sprider sig så är det ändå rätt bra. Den andra gruppen står och ropar åt oss över viken, ingen verkar höra vad dom säger men till slut brakar dom in i vårt läger. Dom sätter sig pladask rakt ner på buskarna och ser uppgivna ut.
Jag blir mer störd på deras slappa stil. En i deras grupp går och letar tältplatser bland våra utspridda väskor men hajar sedan vinken och fortsätter längs sjökanten. Dom andra har parkerat som tre trötta kossor på backen. Efter en stund blir dom upplysta av sin kamrat att det finns en plats en bit bort och dom traskar vidare.
Jag kände mig lite småaktig som inte bjöd in dom till vår gemenskap men det var kört redan efter att dom börjat gnälla om serviceavgiften i stugan. Jag hade redan där tänkt att jag orkar inte med dom här. Vi hade även våra två nya vandringskamrater att ägna vår uppmärksamhet på. Nu måste vi få dom att känna sig välkomna och som en del av gänget. Nora, Jorge och jag har numer bra rutiner och bra kommunikation oss emellan. Nu måste vi vidga gruppen och göra plats för två nya personligheter.
Det första som vi märker är språkförbistringen. Den senaste veckan har vi endast snackat spanska och nu har även spansktalande Daniel anslutit. Susan däremot kan bara engelska och väldigt lite svenska. Hennes språkbegåvning är begränsad märker jag när vi under ett par timmar kämpar med vokaler, rullande ”r” och svåra svenska ord som SJUKSKÖTERSKA, varav det senaste i princip är omöjligt för henne att uttala. Spanjorerna å en sidan har begränsade engelskakunskaper. Jag blir naturligt en slags bro mellan alla. Jag vet sedan tidigare att engelska är svårt för spansktalande, dom tycker helt enkelt att orden inte uttalas som de är skrivna.

Elden skrämmer iväg en del mygg och vi käkar och småpratar medan vi jämför väskor, kök och tält.
Lite senare i mitt tält ligger jag och njuter av Stephen Kings roman ”Under the dome”.

13: e Juli. Pårtestugen – Laitaure.
Jag vaknar med mycket värk i höger fot. En smärta ovanför hälen som jag härleder från hälsensfästet. Där det även äv svullet och varmt. Lite orolig formulerar jag en plan som går ut på att jag ska stanna ett par dagar i Aktse. Jag måste vila min fot och det visste jag egentligen om sedan Kvikkjokk.

Jag går sakta och blir hela tiden sist. Mitt tempo från igår är som bortblåst och jag undrar vad som har hänt. Leden går långsamt uppåt och blir till sist brant när vi kommit ut ovanför trädgränsen. Vi får en storslagen utsikt bakåt mot allt vi tillryggalagt.
En lunch intas på högsta punkten och en del passar på att torka sina blöta tält från nattens duggregn.
Vi har alla märkt av Daniels nästan maniska fotvård. Så fort vi rastar åker skor och strumpor av. Han smeker fötterna, doppar dom i kallt vatten, tvättar med tvål och trada och smörjer med olika krämer och plåstrar. På två dagar har han klämt upp en hel tub fotkräm som ska förebygga skavsår. Jag undrar om han är närsynt för överallt där han kladdar lämnar han stora strängar av medel. Ofta stoppar han in fötter med tjocka lager av diverse krämer i strumporna och i bland har han ett par strängar i ansiktet. Vi förmodar alla att han har någon slags övergripande tanke med detta överaskas inte längre av att han då och då ser ut som en krigsmålad indian.

Innan stigen leder neråt för sista gången passerar vi en raststuga. Jag har hamnat efter dom andra och Susan kommer emot mig genom det lilla skogspartiet. Hon säger att dom andra ligger och vilar uppe vid vindskyddet, alla utom Daniel tänker jag. Han är nog upptagen med sina fötter. Susan brukar ibland svara på svenska när jag ställer en fråga. Jag roas mycket åt hennes superamerikanska dialekt. Även om hon är från Kanada. Hon kämpar med meningarna när hon förklarar att hennes SFI lärare är gay. Jag har tipsat henne om att det bästa sättet att lära sig svenska är att skaffa en snubbe. Hon har gått igenom sin bekantskapskrets och förklarat att det är mer komplicerat att dejta i Sverige. Jag håller med.

Uppe vid raststugan träffar jag bl.a. En tuff tjej som ensam är i full gång med leden sk. Vandrarnas gröna band. Ca 1.300km från treriksröset till Grövelsjön. Jag har
När vi efter en lång dags vandring kommer ner till raststugan vid Laitaure.
Vi har disskuterat huruvidare vi ska ro över dom 2,4km till Aktse ikväll eller imorgon men regnet som nu faller över oss gör att vi snabbt bestämmer oss för att vänta till imorgon.
Inne i den enkla stugan har två Schweizare spritt ut sina saker över bordet och britsarna. Dom blir rätt förvånade över vårt stora gäng som kliver in från regnet. Vi har knappt hunnit sätta oss till rätta innan en man från Lettland också kommer in i värmen.
Vi roar oss och berättar om våra hemorter, vandringar mm. Jag ger bort min karta över Kvikkjokk – Ammarnäs till Lettländaren. Dom två 20-åriga Schweizarna har precis avklarat en 10-dagars vandring genom Sarek. Dom hade sett fram emot en natt under tak och vi alla säger att vi inte gör anspråk på stugan. Däremot hittar inte Susan någon tältplats så hon sover med grabbarna i stugan.
Vi har erfarenhet från liknande stugor och den säger oss att man inte sover ensam i dessa, utan att det snarare är en hemsk natt som går dom till mötes med surrandes mygg som konstant väcker och stör sömnen. Om man är tre stycken så tar syret snabbt slut och man drömmer om att kunna öppna dörrar och fönster men myggorna vakar utanför och det gör det till ett sämre val.
Jag slår upp mitt tält i regnet och njuter av dropparnas spel på den spända duken.
På morgonen dagen efter kommer jag möta tre trötta, svettiga och mörbultade ansikten innuti stugan. Jag valde rätt.

Kommentarer 1

  1. Kiljan, det hela börjar likna en sällskapsresa – kanske något för singlar…? Jag håller med Åsa du skriver väldigt fint och målande – fortsätt så!

Kommentera