Novembermys med överlevnadstema

kiljano FOTO 2 Kommentarer

Porrige and bacon for breakfastVid den här tiden förra året valde några vänner och jag att trotsa kylan och det gråa vädret och bege oss ut på en tur. Men inte en vanlig vandring i skogen, utan en knapp vecka utan tält, sovsäck eller liggunderlag, men med granris och mossa som kudde.

Platsen var det minsta problemet. Packningen bestod endast av mat och olika verktyg som yxa och såg. Vi hade bestämt oss för att ännu en gång utmana vår bekväma vardag.  Under vår senaste tur, tog vi oss tunt i Ålands Skärgård med Kajak. I 6 dagar utan medhavd mat. För att få nya upplevelser och erfarenheter från den här resan var vi tvungna att göra något nytt.

I vår lilla grabbverkstad så pumpade hormonerna. Idéer, stora och små bollades runt. Den första som avfärdades var att skida över Muddus i november. En i vårt sällskap är fanatisk miljövän och sedan ett par år är det uteslutet med flygresor, så många trevliga alternativ var redan bortkryssade från start. Den idén som alla kunde enas om var den enklaste och kanske mest utmanande. Vi skulle ta oss ut till vild natur någonstans i Sörmland. Vi skulle röra oss mellan olika platser varje dag, men vi skulle inte få ha med något typ av hjälpmedel för övernattning. Detta skulle vi göra i november.

Mina förberedelser bestod i att leta upp en lämplig, avskild plats. Långt ifrån bebyggelse och med goda förutsättningar för vild och orörd natur. Inför resan införskaffade jag ett gäng med billiga yllekoftor på second hand. Jag tillät mig köpa varsin yllefilt för 40kr styck. Tillsammans köpte vi mat. Eftersom vi inte hade tagit med mat på vår förra resa gav det stor njutning i att fritt handla allt som vi kunde tänkas äta ute i skogen.

Det blev bacon, potatis, blodpudding och andra tunga matvaror. Eftersom jag sedan några år lever med en vegan av högsta rang, så skulle jag låta grottmänniskan inom mig äta så mycket kött som var möjligt.

Bush food

Fyra glada gossar lämnar staden.
Vi hade valt att börja vid ett avskilt vindskydd, där hoppades vi att bilen kunde står ostört i ett par dagar. Vi kom fram till den uttänkta platsen sent och la oss direkt på det hårda trägolvet. Vi delade på yllefiltarna två och två och tog oss igenom den första natten utan större besvär.

På morgonen därefter började det riktiga äventyret. Vi vandrade över fuktiga skogsstigar och bredvid vasstäckta insjöar. Stämningen var på topp och moralen var hög.

First shelter

Gusti & Oshi

Kiljano & Cheesedog

Vi gick igenom ett avverkningsområde där skogsfordon hade lämnat fula spår i marken och här och där kört över små granar. Efter överläggning och rekognoscering så fann vi en lämplig plats att stanna på och börja med den första konstruktionen av ett vindskydd.

Jag är, precis som många andra stollar på youtube ett stort fan av Ray Mears och tyckte att en ”A” formad konstruktion vore lämpligt att börja med.

Vindskydd

Grunden är lagd

Mellan två träd band vi fast en granstock. Över granstocken placerades sedan ett tjugotal mindre trädstammar. Sedan klämde vi fast och fyllde väggen med granris. I vår förhoppning att hindra vinden från att komma in i vindskyddet, lade vi mossa längs med dom nedre kanterna.

Ena sidan börjar bli klar

Vindskydd

Fixing the other side

Preparing the fire

Dinner timeDen första natten var kall.
Vi låg tätt inpå varandra. Ett par på varsin sida om elden, som vi hade flyttat in i mitten av vindskyddet. Trots att det hade varit kyligt och rökigt så kände vi oss nöjda med bedriften. Vi valde att stanna en natt till i detta vindskydd och förstärka konstruktionen. Vi hoppades kunna skapa så pass tjocka väggar att värmen faktiskt skulle stanna kvar. Vilket visade sig vara svårt. För första gången på flera år hade vi mycket tid att bara sitta och njuta av elden och varandras sällskap. Men som det lätt blir när fyra skitiga gubbar ligger sked i en trädkåta så snackades det mycket snusk och jargongen var tidvis väldigt grov. Kanske är det en undermedveten överlevnadsstrategi?  Hursomhelst så jag aldrig hört så många referenser till Brokeback Mountain på så kort tid innan.

Sunshine in the shelter

Preparing the fire again

Förflyttning.
Efter en stadig frukost den tredje morgonen förstörde vi vårt första vindskydd. Allting jämnades med marken och spreds ut över området. Nog hade vi skapat en himla massa förödelse på platsen, men eftersom att skogsmaskinerna hade arbetat hårt i området hade vi inget dåligt samvete. Vi hade bara förädlat kaoset som blir när 10-tons tunga maskiner drar trädstammar över stenhällar och mossa. Vi kände oss nöjda med konstruktionen men vill försöka något nytt på nästa plats.

Leave no trace

Leave no trace

MorgonhumörVi vandrade längs skogsstigar ett par timmar och fann till slut en skruttig lite skog, där döda trädstammarna stod tätt och av någon anledning enkelt kunde ryckas upp ur jorden. Här skulle vi bygga en ny konstruktion. Vi började med att surra ihop tre långa träd i topparna, sedan spred vi ut fötterna så att botten bildade en liksidig triangel. Vi fyllde på med flera trädstammar i utrymmen mellan fötterna och gjorde en rund konstruktion, likt en samisk lavvu eller nordamerikansk tipi.

Sedan fortsatte vi med att förstärka väggarna med granris. Slutligen la vi mossa i botten runtom konstruktionen, för att hindra vinden som drog in från den närliggande sjön. Vi jobbade tills skogen blev mörk och det inte längre kände vettigt att hugga vilt omkring sig med yxor. Resten av kvällen turades vi om att såga ved och hålla låda.

andra vindskyddet

Eldstaden i vindskyddet

Glada skogsarbetarePå morgonen var vi alla trötta. Vi kunde konstatera att det hade varit svårare att dela den runda botten i vindskyddet. Vår tanke hade varit att ligga runt eldstaden och att alla skulle få värme av varandra och från elden. Tyvärr hade det varit fuktigt och blött överallt. Granrisen som vi skördat under kvällen innan hade i skymningen dragit åt sig kondens som inte torkade inne i vindskyddet. Flera av oss hade sovit så nära eldstaden att vi vaknade av att de rykande kolen som gav oss hosta.

På nytt röjde vi undan efter oss och återställde platsen. Vi packade ihop och började förbereda oss mentalt för vad vi trodde skulle bli den tuffaste utmaningen.

Chesee and Bacon

Den sista natten.

Enda sedan förberedelserna innan turen hade vi bestämt att vi skulle sova en natt direkt under en gran. Det skulle bli den sista natten. Vi ville finna ett bra träd med stora grenar i botten. Gärna lite på en höjd för att komma ifrån kylan som lägger sig i dalar och nära sjöar.

Efter några timmar hittade vi en perfekt gran. Den låg i en sluttning men med en ganska plan yta omkring foten. Den hade stora grenar och trots den fuktiga omgivningen kändes marken vid foten torr.

Vi återgick till våra sysslor som bestod av att såga ved, laga mat och placera granris på marken där vi skulle sova. Den här natten skulle vi även värma stenar i elden och sprida ut runt oss. Vi hade tänkt sova alla bredvid varandra. Dom två på personer som skulle ligga längst ut skulle få en rad med varma stenar längs med sidan. I efterhand kan jag erkänna att vi gjorde ett misstag. Istället för att rada upp stenarna längs med sidorna skulle vi grävt ner dom under marken, tätt bredvid varandra. På så sätt hade dom bevarat värmen längre. Vi skulle under natten märka ett det inte dröjde länge innan stenarna vara lika kalla som allt omkring oss.

Vi 10-tiden var vi trötta. Mörkret var totalt förutom vår lilla brasa som vi kämpade för att hålla vid liv. När det kändes som om inte elden värmde tillräckligt så gick man och sågade ved i tio minuter. På så sätt hade vi en stadig ström med ved och efter tio minuter med sågen var hela kroppen uppvärmd.

Sista lägret

Vi la oss tätt intill varandra. Temperaturen låg på +01°. Till en början kändes det bra, lite för bra. Men allt eftersom tiden gick kom kylan krypandes. Vi brottades med våra filtar som ständigt gled av oss. Då och då väcktes man av en regndroppe som letades sig ner genom grenverket och landade i pannan. Kylan sjönk till +/- 0°.

Någon gång under natten fick en av oss nog. Han reste sig panikslagen och sa att han skulle sätta sig i glöden. Vi övertalade varandra att ligga ännu tätare inpå varandra. Till slut låg alla fyra i en stor klump av huttrande armar och ben, ihopslingrade likt en ormgrop. Till slut var det någon som frågade om klockan, den hade redan blivit halv sex. Jag har nog aldrig varit så glad över att gå upp så tidigt.

Snabbt fick vi fyr på elden igen. Vi turades om att såga ved och njöt av den varma maten. Under resan hem var vi nästan återställda. Vi hade redan kommit igång med planerna till vår nästa resa. En av oss kom upp med den briljanta idéen: Nästa tur gör vi utan skor!

Vad som än kommer att ske under kommande äventyr så känner jag mig faktiskt lite tryggare. Jag har nu skaffat en till värdefull kunskap om hur och hur man inte gör när nöden är framme och men måste övernatta i temperaturer kring nollgradigt. Det som alltid har varit våran grupps största styrka är humor. Om den skulle saknas så kan man alltid prata om Brokeback Mountain, när polarnas rumpor har en inträngd i en rökig och fuktig kåta, det är i alla fall min erfarenhet.

 

Slutligen så kommer här en bonusfilm med helt ocensurerat material från tre korta inspelningar under turen.

Kommentarer 2

    1. Post
      Author

Kommentera